Jag har verkligen världens finaste hästar och det känns så otroligt värt allt slit när man verkligen får allt att fungera! Varken Nina eller Alvin är hästar man bara hoppar upp på och tror att dom ska gå perfekt utan man får verkligen kämpa för att nå framgång, och lyckan som är då kan man leva på i flera dagar!
Visst ibland känner man sig lite avundsjuk på folk som har hästar som är snälla i allt och riktigt välskolade och det bara att hoppa upp och dom går perfekt form och gör allt man ber dom om. Men samtidigt måste det bli tråkigt i längden när dom alltid går bra och bli grymt besviken om dom har en dålig dag?
Innan jag köpte Nina så var jag och provred mååånga hästar många riktigt fina i ridningen jag hade ju bestämt att jag skulle ha en valack på minst 163 och skulle vara utbildad minst LA i hoppning och MSV i dressyr för att jag skulle lära mig mer och kunna komma upp lite i klasserna.
. Hittade faktiskt många som var det och som det klickade bra med i ridningen, men dom saknade helt personligheter dom var som robotar när man höll på med dom och det ville jag absolut inte ha, jag ville ha en häst med mycket personlighet och som tur va så hittade jag min fina Nina som egentligen var allt jag inte skulle ha haha, Ett gult sto på 155 ridskolehäst inte trafiksäker hade nästan aldrig åkt transport, var sur och gring mot den andra hästen när jag provade att rida ut på hon. Men i hoppningen var hon som en dröm man kände verkligen att hon gjorde allt för en hoppade hon upp till 115cm på provridningen och en annan tjej visade upp hon till 130. Och hon var så grymt charmig så jag sa bara till pappa på en gång Köp hästen det är hon jag ska ha.
Nej man ska få jobba för att nå framgång då har man förtjänat den mest!